Ännu en sorglig dag.

Mr. Varley (rektorn) knipsade upp Simons lås och plockade ut alla sakerna.

Simons föräldrar kom till skolan för första gången sedan olyckan.

Och vi hade skrivit hälsningar till honom och hans familj i 2 böcker, satt ljus, blommor och en stor bild på honom och allt detta låg på ett blått sammetstäckt bord.

Jag antar att det blev för mycket för dem, men det förstår man ju, de hade ju förlorat deras ända barn(?) och inte ens jag har förstått vad som har hänt ännu.

Hans mamma bröt ihop totalt och skrek "Simon, min älskade Simon!" eller något sådant. Detta berättade mina kompisar efter, för jag kom lite sent från franskan och det jag såg var när hon skrek "Simon" och sedan så kom rektorn och tröstade dem och tackade för att vi hade stannat för att visa respekt och att vi brydde oss.

Sedan grät vi lite eller ja en kompis grät och jag kramade om henne och försökte att inte börja gråta själv, men det hela slutade med att hon var helt svart runt ögonen och jag snörvlade som fan. Det krävdes tre ord för att jag skulle bryta ihop. "Sov gott Simon."